Redan dag två kör det ihop sig alltså. Det här inlägget skrivs på resande fot och är schemalagt till strax före midnatt. #blogg100 kräver viss närvaro.
I bästa fall är jag hemma i tid för att redovisa mina tolv nya följare, vilka de är och hur jag fick tag på dem. Jag skulle också vilja berätta om de på Twitter som känner mig och betvivlar att jag ror båten iland.

Satan är ombord, jag har bestämt mig och – viktigt – ribban för inläggskvalitet är härmed sänkt så lågt att Howard Wolowitz skulle få kröka rygg. Det kan gå.

Tillbaks vid ett tangentbord, det gör livet lite lättare. Tyvärr har jag bara sju minuter innan inlägget publiceras och jag tänkte inte ändra på tidpunkten. Det är för sent att göra något riktigt kreativt av det här nu ändå.