I morgon, söndag den 22:a december tänker jag göra något jag inte gjort i hela mitt vuxna liv. Jag tänker demonstrera. Jag tänker som liberal kapitalist – borgerlig om man så vill, gå ut och solidarisera med mina traditionella meningsmotståndare i en aktion mot en större fiende, en av de avskyvärdaste man kan tänka sig – nazismen.

Min far är född 1934, i Finland, och kom hit som krigsbarn under andra världskriget. Samma krig där nazisterna i full blom fick visa sitt rätta ansikte, samma krig som berövade min far sin barndom, eller åtminstone normaliteten i den. När han trettio år senare blev min far mig hade nog det mesta av traumat runnit av honom, men jag fick ändå – genom berättelser fån honom och inte minst hans morföräldrar som deltog som vuxna i kriget, höra om krigets fasor och om den gränslösa ondska som gödde krigsmakterna, inte bara från tyskt håll – men framför allt där.

Nu är det 2013, det är i runda slängar 75 år sedan min far kom till Sverige på flykt. Han var inte en flykting på samma sätt som dagens flyktingar kanske, han var ju född av finlandsvenska föräldrar, pratade bara svenska, såg ut som vilken svensk som helst och hade faktiskt bara färdats några timmar för att komma hit. Men han var ändå ett ensamkommande flyktingbarn, och han togs emot av Sverige tillsammans med över 70.000 andra barn. Runt en fjärdedel, min far inkluderat, åkte aldrig tillbaks.

På 75 år bleknar minnen och blir till historieböcker, eller Wikipedia-artiklar. Jag intresserade mig själv aldrig för historia i skolan och hade det inte varit för min far som envisades med att berätta, hade andra världskriget och nazismen kunnat vara en betydligt gråare fläck i min allmänbildning än den är. Men minnena från besöken i norra Finland som barn, där min farmors bror visade upp foton från kriget, där den gråa hjälmen stod – den med kulhålet strax ovanför höger tinning, spåret två varv runt insidan av hjälmen där kulan snurrade runt innan den tog vägen ut åt sidan och lämnade honom, chockad men vid liv. Minnena från det lever kvar. De fick mig nyfiken nog att ta en avstickare till koncentrationslägret i Dachau när jag tågluffade som tonåring.

Där någonstans förstod jag effekten av passivitet. Det får aldrig hända igen.

Därför, i morgon, söndag den 22:a december, tänker jag göra något jag inte gjort i mitt vuxna liv. Jag tänker ställa mig jämte dem jag normalt sett inte har så mycket gemesamt med och jag tänker stå där och visa min avsky för det som är värre. För att de som flyr krig och förtryck idag och hamnar i vårt vackra land, kommer få barn här som är lika svenska om 75 år som jag är idag. Deras föräldrar lika svenska som min far.